Ska nya bostäder byggas på obebyggd mark i utkanten av Malmö, eller enbart på ytor som redan är exploaterade? Frågan blossade upp igen den 20 juli 2026 när Stefana Hoti, kommunalråd för stadsbyggnad i Malmö, och Isabel Enström, vice ordförande i Malmös tekniska nämnd, båda Miljöpartiet, argumenterade i Sydsvenskan för att kommunen ska både odla mer mat lokalt och bygga fler bostäder, utan att ge avkall på någotdera. Båda kandiderar i höstens kommunval, så inlägget är samtidigt ett valbudskap. Debattinlägget är ett konkret exempel på en återkommande målkonflikt i svensk bostadspolitik: bristen på bostäder möter bristen på brukningsvärd jordbruksmark.
Utspelet: mindre jordbruksmark till bebyggelse
I sitt debattinlägg skriver Hoti och Enström att kommunen under innevarande mandatperiod har minskat den planerade exploateringen av jordbruksmark med tio procent, och att de vill minska den med ytterligare tio procent. Samtidigt föreslår de ”ekologiska beredskapsavtal” med lokala lantbrukare för att bygga upp en strategisk livsmedelsreserv, längre arrenden för ekologiska odlare samt ökad kommunal upphandling av ekologiskt producerad mat till skolor, förskolor och äldreomsorg, verksamheter som enligt författarna serverar tiotusentals måltider varje dag.
Varför jordbruksmark är skyddad i lag
Frågan är inte bara lokalpolitisk. Miljöbalkens 3 kap. 4 § slår fast att jord- och skogsbruk är av nationell betydelse, och att brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk. Det sista ledet spelar roll i praktiken: prövningen gäller inte bara om det rent fysiskt finns annan mark, utan om alternativet är rimligt sett till samhällets samlade intressen. Bestämmelsen gör i praktiken jordbruksmark till ett sistahandsval för kommuner som planerar ny bebyggelse, och den är utgångspunkten för hela debatten om var bostäder ska få byggas.
Argument för att bygga på jordbruksmark
- Ofta plan, obebyggd mark nära staden, utan behov av sanering eller rivning innan bygget kan starta.
- Snabbare och billigare att exploatera än mark med befintlig bebyggelse, komplicerade ägarförhållanden eller föroreningar.
- Kan ge sammanhängande nya stadsdelar i ett stycke, i stället för förtätning i redan trånga kvarter.
Argument för att skydda jordbruksmarken
- Jordbruksmark är en icke förnybar resurs. Bebyggs den går den förlorad permanent, till skillnad från redan exploaterad mark som kan omvandlas på nytt.
- Lokal livsmedelsproduktion minskar sårbarheten vid kriser och störningar i internationella leveranskedjor, ett argument Hoti och Enström själva lyfter i sitt inlägg.
- Miljöbalkens skydd (se ovan) speglar ett brett nationellt samhällsintresse, inte bara ett lokalt Malmöperspektiv.
Att bygga på redan exploaterad mark: möjligheter och hinder
Alternativet, att prioritera redan hårdgjorda ytor som parkeringsplatser, äldre industrimark och vägområden, undviker att äta upp åkermark men har egna utmaningar. Marken kan kräva sanering, ägandeförhållandena är ofta mer komplicerade och den sammanhängande ytan per plats är sällan lika stor som en åker i stadens utkant. Det är en av anledningarna till att målkonflikten sällan löses enkelt, oavsett vilken sida en kommun landar på.
En del av en nationell trend
Malmödebatten hänger också ihop med en bredare rörelse. Jordbruksverket rapporterade i juli 2026 att exploateringen av jordbruksmark i Sverige minskat kraftigt: under perioden 2021 till 2025 exploaterades knappt 1 500 hektar jordbruksmark, att jämföra med cirka 3 000 hektar per femårsperiod under de tre föregående perioderna. Det är en halvering, och myndigheten kallar det ett tydligt trendbrott. Utvecklingen drivs enligt rapporten främst av ett minskat bostadsbyggande, men den pekar också på att fokus på hushållning med jordbruksmark har ökat och att flera kommuner tagit fram egna modeller för att värdera jordbruksmark i planeringen.
Samma rapport nyanserar dock premissen för hela debatten. Bostäder står för cirka 22 procent av den jordbruksmark som tas i anspråk, medan vägar svarar för nästan hälften och övriga byggnader för knappt 30 procent. Målkonflikten mellan bostäder och åkermark är alltså verklig, men bostadsbyggandet är inte ensamt avgörande för hur mycket jordbruksmark som försvinner. Skulle byggandet ta fart igen blir frågan om var husen placeras däremot mer aktuell, inte mindre.
Vad betyder det för bostadsförsörjningen
Målkonflikten sätter fingret på en grundfråga i bostadspolitiken: mark är en ändlig resurs, och varje beslut om var bostäder byggs är samtidigt ett beslut om vad marken inte längre kan användas till. Väljer en kommun att skydda jordbruksmark hårdare riskerar den att sakta ner bostadsbyggandet eller tvinga fram dyrare och mer tidskrävande projekt på komplex mark. Väljer den motsatt riskerar den att permanent förlora produktionsmark som blir svårare att ersätta i takt med klimatförändringar och en mer instabil omvärld. Hur en kommun väger de två intressena mot varandra är i grunden ett politiskt vägval, inte ett tekniskt problem med ett givet rätt svar.
Senast faktagranskad: 29 augusti 2026